Idag åkte jag och hälsade på min prins Mulvin!!! Han är precis lika fin som alltid, min vackra goda silkesmule, 21år gammal, fräsch och ser ut att ha det hur bra som helst! När jag stod där och tittade när Ingela(Mulles ägare) red kom allt tillbaks till mig från dagen då jag skulle sälja honom......hur jag la armarna runt hans hals och grät, pussade han silkesmule, sniffade på honom och sa förlåt.....förlåt för att jag hade lovat att aldrig sälja honom, ledde honom upp på transporten och stod ensam kvar med mina tårar när dem körde iväg.....jag ville inte sälja honom men ekonomin tvingade mig. Jag ångrar idag att jag tog det beslutet då, kanske hade varit bättre att låna ut honom.....jag vet inte.....ingen ide att gräva i det nu, det är som det är och han verkar må jättebra, men jag saknar honom så fantastiskt mycket, önskar att han var min, att jag fick ta med honom hem. Efter ridturen fick jag sitta upp och skritta en stund (hade inga ridkläder så det var ju inte planen), min Mulle, min fina fina prins, min kärlek <3, det kändes precis som det brukade, jag ville aldrig kliva av, hade önskat jag kunde sätta av i galopp över fälten och bara rida tills jag var tillbaka i det förflutna......men det går ju inte. Pussade och klappade efter det att Ingela gått, stod brevid och grät som ett barn......kan inte beskriva hur det känns. Så lättad att han mår bra, att han verkar ha det så fint, Ingela verkar vara kanon men känner mig ändå så himla ledsen för att han inte är min. När jag åkte därifrån kändes det om möjligt ännu värre......fastän jag vet att jag får hälsa på när jag vill så kändes det så himla ledsamt......jag älskar min prins Mulle för alltid, han var min första alldeles egna häst (typ som ens första kärlek) och kommer alltid vara speciell för mig <3 jag tänker på alla äventyr vi varit med om, tävlingar, träningar , Irland.....hur han alltid fanns där, varm och tröstande. Gjorde mig glad när allt kändes tungt, hur han klistrade ett leende på läpparna när vi hoppade, min tokroliga häst som gick på tårna i skogen, rädd för alla sabeltandade tigrar bakom stenarna.... Grät hela vägen hem från Malmö. Det är skönt att se att han har det bra men jag saknar honom ändå! Tack till Ingela som tar hand om den bästa pärlan och tack för att jag fick komma! //Jo